Läsandets hantverk, Sokrates och vår digitala värld.

Detta blogginlägg handlar om ett par intressanta professionella lästips, samt lite reflektioner över dessa. Böckerna ifråga är ”Proust och bläckfisken: Berättelsen och vetenskapen om den läsande hjärnan” av Maryanne Wolf och
”Spridbar media: Att skapa värde och mening i en nätverkad kultur” av Henry Jenkins, Sam Ford & Joshua Green. Jag har ännu bara börjat med dem, men de innehåller så mycket intellektuellt stimulerande och tankeväckande saker att jag trots detta vill dela med mig av mina läsfynd. 🙂 (Titeln på den förstnämnda boken syftar på att den franska litterära giganten används som metafor för läsning och den 10-armade bläckfisken som en analogi för en annan aspekt av läsning.)

”Proust och bläckfisken”
Ibland får man utvecklande aha-upplevelser som när jag i ”Proust och bläckfisken” konstaterar att det är inget naturligt att lära sig läsa. Visst, som bibliotekarie vet jag ju att övning ger färdighet, men jag trodde nog att läsningen är en färdighet som finns inbyggda i oss alla och som man måste underhålla annars tappar man färdighet. Inte helt olikt en atlet som slutar träna och blir fetlagd. 🙂 Läsning är snarare ett hantverk som man måste lära sig och som bildligt och bokstavligt talat utvecklar våra hjärnor. Men detta kände Du säkert till? 🙂

Läsprocessen börjar då man som liten bebis får höra en saga. Tydligen är det så att intensiteten i exponeringen för sagoläsningen, rimord och de fantasifulla bilder som målas upp, under barnets första fem år är en bra indikator på hur skicklig vederbörande sedan kommer att bli på att utöva läsandets hantverk. Hon hänvisar till en studie av förskolebarn och menar att det kan skilja så mycket som 32 miljoner ord mellan barn från ”lingvistiskt fattiga hem” och hemmiljöer som är mer språkligt stimulerande. Det är tänkvärt! Och skrämmande.

I alla fall, boken är mycket läsvärd och pedagogiskt uppbyggd i 3 delar som handlar om hur hjärnan lärde sig att läsa (inklusive en del om alfabet och skriftspråk som kilskiften, det grekiska alfabetet och kinesiska tecken), hur hjärnan så småningom lär sig att läsa och när hjärnan inte kan lära sig att läsa. (Wolf har själv ett dyslektiskt barn och är mycket intresserad av ämnet.)

Sokrates invändningar mot skriftspråket
Den första delen (Så långt jag hunnit hittills.) avslutas med tre invändningar av den gamle greken Sokrates mot det skrivna språket, som enligt författarinnan ligger i bakgrunden som ”en grekisk kör” under de återstående kapitlen, med bäring även för vår digitala tid. 🙂 Bakgrunden till hans konstruktiva kritik är en rädsla för att vi inte skall bry oss om språkets dynamiska och mångskiftande funktioner och sluta att använda detta ”med all vår intelligens”. Han var ju som bekant mer bekväm med dialogen som undervisningsform, just för att kunna utveckla och förtydliga sig. Hans 3 invändningar är:

1. Det skrivna ordets bristande flexibilitet. Såvida man inte chattar online eller kommunicerar via SMS, har vi ju ingen möjlighet att ställa frågor till texten, varför det är lätt att missta en given text för verkligheten. Ett exempel: Informationssökare som absorberar Wikipedia-information till ett arbete istället för att tillägna sig kunskap genom att reflektera över och ställa frågor om/till det de har hittat. Ett gulligt och väldigt fiktivt exempel 🙂 :En bebis som sitter på pottan och genom mellanhänder överlämnar en lapp till sin pappa: ”Färdig!”. Innebörden är ju ”Kom och torka mig!”, vilket inte per automatik framgår.
Här har t.ex. sagostunderna på våra bibliotek och läsecirklar för läsovana intagna på fängelser en betydande roll att spela för att kunna ge flexibilitet med följdfrågor från deltagarna/publiken om t.ex. svåra ord eller saker.

2. Minnets undergång. Jag kommer ihåg när jag gick i skolan och fick lära mig ”Trettio dagar har november, april, juni och september. Februari tjugoåtta allen, alla de övriga trettioen” och multiplikationstabellerna som man skulle kunna. Eller viktiga historiska årtal. För att inte tala om när jag konfirmerade mig och fick lära mig Herrens bön, trosbekännelsen och Tio Guds bud utantill. Kunskaper som fortfarande sitter och som jag har nytta av. 🙂 Lite tveksam är jag hur det fungerar idag, där behovet av att minnas inte är lika stort om man ändå kan Googla fram önskad fakta. ”Det man inte har i huvudet får man ha på USB-stickan”. Men när strömavbrottet kommer eller när täckningen är noll, då visar det sig hur mycket ett sådant förfaringssätt är värt. Tyvärr påverkar detta att vi inte själva behöver minnas, hjärnan negativt och kan fördumma oss.

3. Förlusten av kontroll över språket. Det finns ju skäl till varför bibliotekets bestånd är uppdelat i olika intellektuella nivåer och avdelningar, från pekböcker till skönlitteratur för vuxna, från arabisk skönlitteratur till vietnamesisk dito. Motsvarande uppdelning och vägledning finns inte online, varför det är lätt att feltolka och felanvända texter m.m. Ett par exempel: ”Sions vises protokoll” är ett antisemitiskt falsarium som för en okunnig läsare kan framstå som verklig eller hemsidor som är för eller emot en viss sak. Alltför ofta sväljs information man hittar på Nätet blott alltför okritiskt och ses som ”sanning”. Återigen kommer bibliotekarien in som källkritikens riddare på en vit häst och drar en lans för information management. Med andra ord, biblioteken och bibliotekarien gör skillnad. Inte minst inom utbildningsväsendet.

Avslutningsvis kan Sverigedemokraterna få utgöra en illustration till innebörden av att tappa kontrollen över språket. Eller två. Jag kan inte låta bli. 🙂 Man säger sig vara ”socialkonservativa” och vissa företrädare beskriver sig också som ”nationalister”. Finns det något parti i Sveriges riksdag som tjänar andra intressen än Sveriges? 🙂 Kan därför inte alla politiker i Riksdagen i själva verket sägas vara ”nationalister”? Vad gäller epitetet ”socialkonservativ”, är det inte så att en socialkonservativ vurmar för att ge MER resurser till samhällets svaga och till flyktingar och invandrare? Hmmmm…

”Spridbar media”
I alla fall, innan jag tröttar ut Dig, tålmodige läsare, några ord om ”Spridbar media”. Boken tar upp hur de sociala medierna och nätverkskulturen förändrar medielandskapet och därmed Din och min roll som producenter/konsumenter samt även det faktum att informationsmonopol/envägskommunikation från företag eller myndigheter inte håller i längden. Bl.a. pratar författarna om olika typer av värden och transaktioner, där t.ex.en gåva inte alltid följer strikt ekonomisk logik. Ett näraliggande exempel: Länkarna till de båda böckerna jag tar upp i detta blogginlägg går till förlagets bokbeskrivningar. Detta gör jag helt av altruism för att den som vill skall kunna läsa mer om böckerna. 🙂 Ett annat alternativ hade varit att jag fått betalt av förlaget för att antingen ha med länkarna och/eller skriva om dem på min blogg. Då hade min trovärdighet varit som bortblåst. Om detta och mycket mer handlar ”Spridbar media”.

Även denna bok har jag precis börjat med. Mycket företagsresonemang och termer är det förstås, men jag vill ändå puffa för den. Som bibliotek måste man ju se sig som att man faktiskt konkurrerar om medborgarna om deras tid. Dessutom är det aldrig fel att lära känna sin tid och hur medierna i IKT-samhället fungerar. 🙂

//BloggNisse

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: