Läsandets hantverk, Sokrates och vår digitala värld.

Detta blogginlägg handlar om ett par intressanta professionella lästips, samt lite reflektioner över dessa. Böckerna ifråga är ”Proust och bläckfisken: Berättelsen och vetenskapen om den läsande hjärnan” av Maryanne Wolf och
”Spridbar media: Att skapa värde och mening i en nätverkad kultur” av Henry Jenkins, Sam Ford & Joshua Green. Jag har ännu bara börjat med dem, men de innehåller så mycket intellektuellt stimulerande och tankeväckande saker att jag trots detta vill dela med mig av mina läsfynd. 🙂 (Titeln på den förstnämnda boken syftar på att den franska litterära giganten används som metafor för läsning och den 10-armade bläckfisken som en analogi för en annan aspekt av läsning.)

”Proust och bläckfisken”
Ibland får man utvecklande aha-upplevelser som när jag i ”Proust och bläckfisken” konstaterar att det är inget naturligt att lära sig läsa. Visst, som bibliotekarie vet jag ju att övning ger färdighet, men jag trodde nog att läsningen är en färdighet som finns inbyggda i oss alla och som man måste underhålla annars tappar man färdighet. Inte helt olikt en atlet som slutar träna och blir fetlagd. 🙂 Läsning är snarare ett hantverk som man måste lära sig och som bildligt och bokstavligt talat utvecklar våra hjärnor. Men detta kände Du säkert till? 🙂

Läsprocessen börjar då man som liten bebis får höra en saga. Tydligen är det så att intensiteten i exponeringen för sagoläsningen, rimord och de fantasifulla bilder som målas upp, under barnets första fem år är en bra indikator på hur skicklig vederbörande sedan kommer att bli på att utöva läsandets hantverk. Hon hänvisar till en studie av förskolebarn och menar att det kan skilja så mycket som 32 miljoner ord mellan barn från ”lingvistiskt fattiga hem” och hemmiljöer som är mer språkligt stimulerande. Det är tänkvärt! Och skrämmande.

I alla fall, boken är mycket läsvärd och pedagogiskt uppbyggd i 3 delar som handlar om hur hjärnan lärde sig att läsa (inklusive en del om alfabet och skriftspråk som kilskiften, det grekiska alfabetet och kinesiska tecken), hur hjärnan så småningom lär sig att läsa och när hjärnan inte kan lära sig att läsa. (Wolf har själv ett dyslektiskt barn och är mycket intresserad av ämnet.)

Sokrates invändningar mot skriftspråket
Den första delen (Så långt jag hunnit hittills.) avslutas med tre invändningar av den gamle greken Sokrates mot det skrivna språket, som enligt författarinnan ligger i bakgrunden som ”en grekisk kör” under de återstående kapitlen, med bäring även för vår digitala tid. 🙂 Bakgrunden till hans konstruktiva kritik är en rädsla för att vi inte skall bry oss om språkets dynamiska och mångskiftande funktioner och sluta att använda detta ”med all vår intelligens”. Han var ju som bekant mer bekväm med dialogen som undervisningsform, just för att kunna utveckla och förtydliga sig. Hans 3 invändningar är:

1. Det skrivna ordets bristande flexibilitet. Såvida man inte chattar online eller kommunicerar via SMS, har vi ju ingen möjlighet att ställa frågor till texten, varför det är lätt att missta en given text för verkligheten. Ett exempel: Informationssökare som absorberar Wikipedia-information till ett arbete istället för att tillägna sig kunskap genom att reflektera över och ställa frågor om/till det de har hittat. Ett gulligt och väldigt fiktivt exempel 🙂 :En bebis som sitter på pottan och genom mellanhänder överlämnar en lapp till sin pappa: ”Färdig!”. Innebörden är ju ”Kom och torka mig!”, vilket inte per automatik framgår.
Här har t.ex. sagostunderna på våra bibliotek och läsecirklar för läsovana intagna på fängelser en betydande roll att spela för att kunna ge flexibilitet med följdfrågor från deltagarna/publiken om t.ex. svåra ord eller saker.

2. Minnets undergång. Jag kommer ihåg när jag gick i skolan och fick lära mig ”Trettio dagar har november, april, juni och september. Februari tjugoåtta allen, alla de övriga trettioen” och multiplikationstabellerna som man skulle kunna. Eller viktiga historiska årtal. För att inte tala om när jag konfirmerade mig och fick lära mig Herrens bön, trosbekännelsen och Tio Guds bud utantill. Kunskaper som fortfarande sitter och som jag har nytta av. 🙂 Lite tveksam är jag hur det fungerar idag, där behovet av att minnas inte är lika stort om man ändå kan Googla fram önskad fakta. ”Det man inte har i huvudet får man ha på USB-stickan”. Men när strömavbrottet kommer eller när täckningen är noll, då visar det sig hur mycket ett sådant förfaringssätt är värt. Tyvärr påverkar detta att vi inte själva behöver minnas, hjärnan negativt och kan fördumma oss.

3. Förlusten av kontroll över språket. Det finns ju skäl till varför bibliotekets bestånd är uppdelat i olika intellektuella nivåer och avdelningar, från pekböcker till skönlitteratur för vuxna, från arabisk skönlitteratur till vietnamesisk dito. Motsvarande uppdelning och vägledning finns inte online, varför det är lätt att feltolka och felanvända texter m.m. Ett par exempel: ”Sions vises protokoll” är ett antisemitiskt falsarium som för en okunnig läsare kan framstå som verklig eller hemsidor som är för eller emot en viss sak. Alltför ofta sväljs information man hittar på Nätet blott alltför okritiskt och ses som ”sanning”. Återigen kommer bibliotekarien in som källkritikens riddare på en vit häst och drar en lans för information management. Med andra ord, biblioteken och bibliotekarien gör skillnad. Inte minst inom utbildningsväsendet.

Avslutningsvis kan Sverigedemokraterna få utgöra en illustration till innebörden av att tappa kontrollen över språket. Eller två. Jag kan inte låta bli. 🙂 Man säger sig vara ”socialkonservativa” och vissa företrädare beskriver sig också som ”nationalister”. Finns det något parti i Sveriges riksdag som tjänar andra intressen än Sveriges? 🙂 Kan därför inte alla politiker i Riksdagen i själva verket sägas vara ”nationalister”? Vad gäller epitetet ”socialkonservativ”, är det inte så att en socialkonservativ vurmar för att ge MER resurser till samhällets svaga och till flyktingar och invandrare? Hmmmm…

”Spridbar media”
I alla fall, innan jag tröttar ut Dig, tålmodige läsare, några ord om ”Spridbar media”. Boken tar upp hur de sociala medierna och nätverkskulturen förändrar medielandskapet och därmed Din och min roll som producenter/konsumenter samt även det faktum att informationsmonopol/envägskommunikation från företag eller myndigheter inte håller i längden. Bl.a. pratar författarna om olika typer av värden och transaktioner, där t.ex.en gåva inte alltid följer strikt ekonomisk logik. Ett näraliggande exempel: Länkarna till de båda böckerna jag tar upp i detta blogginlägg går till förlagets bokbeskrivningar. Detta gör jag helt av altruism för att den som vill skall kunna läsa mer om böckerna. 🙂 Ett annat alternativ hade varit att jag fått betalt av förlaget för att antingen ha med länkarna och/eller skriva om dem på min blogg. Då hade min trovärdighet varit som bortblåst. Om detta och mycket mer handlar ”Spridbar media”.

Även denna bok har jag precis börjat med. Mycket företagsresonemang och termer är det förstås, men jag vill ändå puffa för den. Som bibliotek måste man ju se sig som att man faktiskt konkurrerar om medborgarna om deras tid. Dessutom är det aldrig fel att lära känna sin tid och hur medierna i IKT-samhället fungerar. 🙂

//BloggNisse

Figment- 2000-talets litterära sociala nätverk för ungdomar

Figment är ett nybildat socialt nätverk för kreativa unga med författarambitioner och skrivlusta. Det släpps idag, måndag och kommer att vara Det Sociala Nätverket för ungdomslitteratur, av och för ungdomar med förlag och bibliotek som potentiella målgrupper. Till att börja med, kommer USA att vara det geografiska ”upptagningsområdet”.

Eller för att tala med deras egna ord: Figment är

an experiment in online literature, a free platform for young people to read and write fiction, both on their computers and on their cellphones. Users are invited to write novels, short stories and poems, collaborate with other writers and give and receive feedback on the work posted on the site.

Noterbart är att att Fiment verkligen är en 2000-talsföretelse, då den har sitt ursprung i mobilromanen (cellphone novel). 🙂 Mobilromanen är faktiskt “the first literary genre to emerge from the cellular age.” Häftigt värre! 🙂 Det är ganska coolt med en litterär genre med ena benet i samtiden och tekniken och det andra i den klassiska berättartraditionen med ett lika klassiskt textbegrepp. 🙂 Det skall bli spännande att se hur det hela avlöper.

Vill man ha mer ”kött på benen”, kan man t.ex. läsa läsa artikeln om Figment i New York Times. Därifrån har jag även hämtat citaten ovan.

//BloggNisse

World Book Night- århundradets läsfrämjandeaktivitet?

Det lätt pompösa namnet till trots, är evenemanget
begränsat till Brittiska öarna. Detta förtar inte på något sätt storheten i själva arrangemanget, som syftar till att slå ett slag för vuxnas läsning:

On Saturday, 5 March 2011, two days after World Book Day, with the full support of the Publishers Association, the Booksellers Association, the Independent Publishers Guild, the Reading Agency with libraries, World Book Day, the BBC and RTE, one million books will be given away by an army of passionate readers to members of the public across the UK and Ireland.

Hela 1 miljon böcker skall ges bort! Yes, 1 000 000 exemplar av 25 utvalda titlar. 🙂 Det ni! Allt ett samarrangemang med aktörerna inom bokbranschen.

När får vi se någon liknande organiserad läsfrämjande aktivitet i Sverige? Något för Biblioteksföreningen att grunna på?

//BloggNisse

Sverige, Sverige fosterland! ;)

Om valet 2010
Vi har en konstig och lätt obehaglig situation i vårt land. För första gången finns det ett uttalat främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag. Dessbättre är jag optimistisk i fråga om ett majoritetsstyre trots allt. Miljöpartiets Peter Eriksson sade i en SvD intervju att han ville avvakta att diskutera samarbete med Alliansen innan rösträkningen en gång för alla är avslutad därför att Alliansen kan få egen majoritet. Statsminister Reinfeldt menar i samma tidning att det behövs blott 7000 röster för att vågskålen skall tippa över och Alliansen få en egen majoritet utan att behöva oroas av SD, till vårt lands fromma, ”Den som lever får se” heter det ju, så låt oss avvakta. Man kan i alla fall konstatera att SD INTE kommer att få något reellt politiskt inflytande, oavsett om Alliansen får en egen majoritet eller inte. 🙂

SD:s framgångar och vad de vill
Det är min fasta åsikt att det politiska etablissemangets största misstag var att inte möta SD i sakliga politiska debatter. Nu blev partiet slagpåse från både höger och vänster, men man granskade aldrig riktigt deras politik. Detta i sin tur attraherade säkert många, ung och gammal, som lockades av Sverigedemokraternas mystiska aura och som ville prova förbjuden frukt. Vilka är då Sverigedemokraternas folkvalda representanter och vad står SD för? Vad vill man helt enkelt (förutom de xenofobiska inslagen i deras politik som Du ju redan känner till)? Låt oss höra vad den lokale SD-ledaren i Filipstad har att säga, men innan vi möter honom, låt mig bara påpeka att SD vill kämpa för en svensk kulturell kanon. Här kommer han:

En nationell kultur?
Vad är då svensk kultur? Vad är typiskt svenskt? Finns det något sådant? Så här tycker jag: Vi kan överhuvud taget inte börja snacka om svensk kultur och svenskt kulturarv, eftersom det faktiskt var den kristna kyrkan som gav oss kultur, bibliotek och bildning vilkas spridning utgick från munk- och nunneklostren. Således fanns det alltså en typisk kristen enhetskultur som delades av flertalet från Konstantinopel till Lissabon och från Alexandria till Trondheim. Människor delade samma referensramar och var mycket toleranta och ärligt nyfikna gentemot varandra. Den självklara insikten att människan är skapad till Guds avbild och därför har ett okränkbart värde, har vi tyvärr tappat mycket av idag. En bra bit in på Medeltiden var faktiskt också inställningen den att judendom och islam var kristendom som blivit förvrängd, varför man såg med blida ögon på dess utövare. Även när man tyvärr började hata varandra, förekom det stort och givande utbyte mellan lärda kristna, judar och muslimer på alla nivåer. Summa summarum: I dag kan vi om vi tittar i backspegeln, konstatera att Sverige hade aldrig blivit Sverige så som vi känner det med folkhem, välfärdsstat Per-Albin etc. om vi inte haft våra missionerande vänner på kontinenten och deras kontakter med andra kulturer och sätt att leva. Det hade det inte funnits någon kultur värd namnet i vårt land om vi inte hade och fortfarande har, våra invandrade vänners kunskap och yrkesskicklighet. Det är invandrarna som har byggt Sverige, vill jag påstå.

I videosnutten pratades det bl.a. om jul och Midsommar såsom typiskt svenskt. Det är snudd på vansinne att påstå något sådant. 🙂 Den kristna julen firas ju till minne av Jesu födelse i Betlehem i dagens Israel. Guds son föddes till världen som jude i ett land långt från Sverige och levde stundtals som flykting/invandrare. De mer sekulära aspekterna av julen är också importer från utlandet. Ett exempel: Ursprunget till jultomten har sin förlaga i S:t Nikolaus, som var en biskop i mindre Asien. För att rädda några flickor från fattigdom och prostitution, gav dem gåvor för att klara livhanken. Midsommar är ursprungligen keltiskt. Tänk t.ex. på Stonehenge. Nu är jag uppe i varv, så jag ber om ursäkt om jag tråkar ut Dig med detaljer. 🙂

Varför det är fel att kalla SD för ett högerparti
En viktig missuppfattning i debatten om Sverigedemokraterna är att de är ett högerparti. Sverigedemokraterna är inget högerparti! Läs artikeln så förstår Du varför, oavsett vilket politiskt läger Du tillhör. Ett citat ur artikeln:

Att sd och partiets väljare befinner sig i mitten framhåller också Markus Uvell i boken Folkhemspopulismen (Timbro, 2010). I undersökningar där sd-väljare får definiera sig själva på en skala mellan 0 (mest vänster) och 10 (mest höger) hamnar de i genomsnitt på 5,4 – och samma resultat syns när de ska ta ställning mellan ”ett socialistiskt samhälle” och ”ett samhälle med mer privat företagsamhet och marknadsekonomi”.
”Ur ett traditionellt höger/vänster-perspektiv är Sverigedemokraterna ett tydligt mittenparti, oavsett all den energi som från vänsterhåll läggs ner på att definiera partiet som ’högerextremister’”, skriver Uvell. Han beskriver vidare de tre sd-väljartyper som framträder i undersökningar: ”den traditionella arbetarklassmannen”, ”den missnöjde läraren” och ”kvinnan i vården”. Ingen av dessa typer är egentligen i grunden driven av främlings- eller invandrarhat; finns det negativa inställningar gentemot invandrare eller utlandsfödda som grupp så handlar det snarare om att de får klä skott för dessa väljares allmänna missnöje, ofta med sin egen personliga livssituation. Alla tre grupperna återfinns också vanligen i mitten av höger/vänster-skalan.

Varför detta är viktigt att komma ihåg är att det är inga människor med djävulshorn och svans. 🙂 De är inga ”högerspöken” som inte existerar bland ”Medelsvensson” eller bland vänsterfolk. Du skulle nog kalla dem riktigt hyggliga människor. Det kan vara en arbetargrabb, en direktör, en sjuksköterska. Det kan vara någon i Din närhet. Min poäng: Rasism och främlingsfientlighet finns mitt i bland oss och det är vår plikt att bekämpa denna intolerans och trångsynthet! Minns att Hitler kom till makten genom demokratiska val och att han utnyttjade det liberala demokratiska systemet och dess oförmåga att hantera det hot mot demokratin som nazisterna utgjorde.

Hur tackla intolerans och trångsynthet?
Vad jag vill poängtera här, är faktiskt betydelsen av samhällets vardagsrum nämligen folkbiblioteket! Folkbiblioteket har en viktig roll att spela för kulturupplevelser, för digital delaktighet samt för läsfrämjande åtgärder. Allt detta är ett effektivt motgift mot xenofobins etter. Jag är övertygad om att all sorts litteratur har en roll att spela i förädlandet av människoanden, genom att man vidgar sina horisonter, kan konfrontera sin rädsla för det främmande och få sina förutfattade meningar omprövade. En annan sak jag vill understryka är den sociala webben som en motor för gränsöverskridande möten, kulturella korsbefruktningar och ökad förståelse. Detta exempel är hämtat ur Washington Post: Facebook and social media offer the potential of peace

Tack för att Du orkat läsa ända hit! 😉

//BloggNisse

”World Book Capital City”- En doldis i biblioteksvärlden?

Känner Du till UNESCO:s satsning ”World Book Capital City”? Vet Du vilken stad som är det i år? 🙂

Det rör sig i alla fall om böcker och läsning i världsklass och i år är det Sloveniens huvudstad Ljubljana som är mästaren. Jag vill kalla det ett världsmästerskap i läsfrämjande och bokprat mellan städer över hela världen, där förstapriset är äran. Tyvärr är detta inget som jag hört talas om i bibliotekssammanhang, även om IFLA är en av aktörerna i nomineringsprocessen.

Urvalskriterierna lyder som följer:

Submission of a programme including activities specifically conceived for the year in which the city would be the World Book Capital City, and which would only take place in case of nomination.

Degree of the municipal, regional, national and international involvement and potential impact of the programmes.

Quantity and quality of specific or ongoing activities organized by the candidate-city in cooperation with the national and international professional organizations representing writers, publishers, booksellers and librarians and in full respect of the various stakeholders of the book supply chain.

Quantity and quality of any other noteworthy project promoting and fostering books and reading.

Conformity to the principles of freedom of expression, freedom to publish and to disseminate information, stated by the UNESCO Constitution as well as by Articles 19 and 27 of the Universal Declaration of Human Rights and by the Agreement on the Importation of Educational, Scientific and Cultural Materials (Florence Agreement).

Tänk om en svensk stad blev utsedd något år! 🙂 Så bibliotek, bokhandlare och förläggare i Sverige: Förenen eder och lobba för en svensk nominering!

//BloggNisse

Världens första ”taggade” bok?

”Mörkrädd” av Andreas Roman gör anspråk på titeln och enligt Pocketförlaget är det så. ”Taggad” skall här inte förstås av det som bloggare eller bibliotekarier gör för att sätta ämnesord på inlägg eller medier. Inte heller har ”taggad” här betydelsen laddad, adrenalinstinn. 🙂 Nej, taggning betyder här en metod för att förmedla kontakt mellan boken, det fysiska föremålet, och Internet. Boken innehåller taggar (= grafiska symboler) på fyra ställen som med hjälp av en kameramobil och en tagg-läsare, automatiskt blir till bokfilmer. Spännande utveckling av bokformatet och interaktivt värre. 🙂 Jag hoppas bara att taggning inte bara blir användbart i kameramobiler, utan kan användas bredare. Undertecknad är nämligen lite konservativ och tycker att mobiler skall man ringa på. Punkt slut. Därför har jag ingen sådan typ av mobil. 🙂 Men det är min åsikt och naturligtvis är det bra om folk med kamera i mobilen kan få en förhöjd läsupplevelse.

På tal om läsfrämjande och teknik, så kan jag även rekommendera denna näraliggande artikel från maj om hur ny teknik skall sälja fler böcker. Den kan och bör naturligtvis också läsas med ”bibliotekarieglasögon” och borde kunna inspirera till fler hi tech-läsfrämjande åtgärder ute på biblioteken och dess hemsidor, för att behålla/få nya användare.

//BloggNisse

Gillar hjärnan e-böcker?

Det finns många fördelar med e-böcker, inte minst kan de vara ett sätt för den stressade nutidsmänniskan att få sin dos av kultur t.ex till och från jobbet eller när man diskar eller rastar hunden. Följande citat ur New York Times (NYT) 2009-10-14, ”Libraries and readers wade into digital lending” av Motoko Rich är ganska belysande, ovanligt träffande och skulle kunna vara hämtat ur den svenska biblioteksvardagen:

“I can just go online and type my library card number in and look through all the books that they have,” said Ms. Lambert, who usually downloads from the comfort of her bedroom. And, she added, “It’s all for free.”

Eager to attract digitally savvy patrons and capitalize on the growing popularity of electronic readers, public libraries across the country are expanding collections of books that reside on servers rather than shelves.
The idea is to capture borrowers who might not otherwise use the library, as well as to give existing customers the opportunity to try new formats.

“People still think of libraries as old dusty books on shelves, and it’s a perception we’re always trying to fight,” said Michael Colford, director of information technology at the Boston Public Library. “If we don’t provide this material for them, they are just going to stop using the library altogether.”

Ett annat skäl till att ta med citatet i fråga är att det visar på att e-böcker är ett sätt att inte tappa låntagare. Alltså en konkurrensfördel för biblioteken vad gäller låntagarnas i allra högsta grad konkurrensutsatta fritid.

Så långt allt väl. Men gillar hjärnan verkligen e-böcker? 🙂 Är e-böcker ett bra sätt att läsa på? Denna inläggsrubrik är en direkt översättning av ett, i mitt tycke, mycket intressant interaktivt debattinlägg i NYT Som Du ser, är det en liten ingress av redaktörerna men sedan kommer fyra experter till tals, vilka får största delen av utrymmet i debatten. 🙂 Detta är man inte direkt van vid här hemma. 🙂 Frågan är i allra högsta grad berättigad men är lätt att förbise i IKT-samhället. Vad tror Du?

//BloggNisse

Det vidgade romanbegreppet

Häromdagen införskaffade jag ”Watchmen” på DVD från 2009 och då den i sin tryckta form var tillfälligt slut i nätbutiken, satte jag den även på bevakning där. Denna spelfilm är alltså den icke-tecknade filmversionen av den tecknade serien med samma namn, från DC Comics, i stil med Batman, Fantastic Four, Ghost rider, Judge Dredd, Spiderman eller Superman. Vad som slog mig var att det inledningsvis framgick att den var ”based on the graphic novel” (grafiska romanen) och inte som det brukar heta ”based on the Marvel comic”  eller ”based on the DC comic”.

Det som i folkmun tidigare benämndes ”tecknad serie” kan alltså numera kallas ”grafisk roman”. Detta tycker jag är en väldigt spännande utveckling som dels förhöjer kvaliteten och statusen på ”tecknade serier” och dels borde kunna tilltala mer läsovana personer och för den delen också inspirera blivande författare som kanske är obekväma med det gamla romanformatet.

Nu är ju den grafiska romanen på intet sätt en ny företeelse. Man kan bara tänka på Pulitzer Prize-belönade ”Maus” av Art Spiegelman som handlar om hans pappas upplevelser av Förintelsen eller på Jens Lapidus tredje bok i Stockholm Noir-sviten: ”Gängkrig 145”. Det som föranleder mig att skriva detta inlägg är snarare min positiva upplevelse av den sällsynt lyckade kombinationen som ”Watchmen” utgör av SF-light (alla utom 1 maskerad superhjälte är människa. Me no like SF 🙂 ), action, underhållning, läsupplevelser/filmupplevelser, bra handling, seriös läsning och moraliska och politiska budskap förpackat i en grafisk roman riktad till en vuxen läsekrets.

Romankonstens uttryckssätt i form av grafiska romaner får får dock aldrig kompromissa med kvaliteten på bekostnad av kvantiteten. Mer ”Watchmen” i samtidslitteraturen! 🙂 Den grafiska romanen som kulturellt uttryckssätt och med sin allmänna tillgänglighet ur läsbarhetssynpunkt är sällsynt väl lämpad som förmedlare av moraliska budskap och samhällskritik. Jag vill gärna understryka genrens (”grafisk roman”) möjlighet att vara litteraturens motsvarighet till operan: symbios av många kulturella och konstnärliga former (manus/handling, serieteckning, scenografi etc.), förmedlare av budskap med t.ex. moralisk, politisk och samhällskritisk ”bottom line” samt en helt outstanding kulturupplevelse. 🙂 Det enda som saknas är väl musiken, men om man väljer att även konsumera filmversionen så får man ju också  detta, vilket tillför en extra dimension till kulturupplevelsen. 🙂 Filmversioner av grafiska romaner skall inte föraktas. Speciellt inte om de är lika välgjorda som ”Watchmen”.

Vad gäller ”Watchmen” så gillar jag den som Du förstår. 🙂 Du kanske kommer till en annan slutsats , men tänk vilken tråkig värld det skulle bli om alla gillade samma saker. 🙂 Jag hoppas ändå att mina funderingar om den grafiska romanen skall ha en mer objektiv och allmängiltig bärkraft. Vad tycker Du? Är grafiska romaner skönlitteratur eller bara ett försök att göra tecknade vuxenserier ”rumsrena”?

//BloggNisse